Desto mer tiden går desto mindre tid kan ägnas åt att tänka. Tänka på vad jag ska bli när jag blir stor, hur jag ska planera och hur jag ska genomföra det. Jag har alltid vetat, men just nu vet jag inte. Vill inte veta. Men utan att veta och tänka så har jag förstått vad jag ska göra. Jag ska göra det jag själv vill och inte det som låter bra och som ser bra ut i andras ögon. I bland känner jag mig som fröken perfekt som alltid ska göra det som ser bra ut men som inte alla gånger känns bra. Jag försöker inte vara fröken perfekt eller hon som är bättre än alla andra, det är bara något jag har sagt till mig själv att jag alltid ska vara duktig och göra det som ser bra ut. Alltid planera och strukturera allting detalj för detalj. Jag vill planera allting in i minsta detalj men ändå låta det komma till mig, oplanerat. Note to my self och många andra är att släppa efter lite på allt planerande och ta möjligheter och misslyckanden som de kommer. Allting kan inte gå perfekt, och allting som händer i livet kan knappast bockas av utifrån en välplanerad attgöra-lista. Man måste nog våga låta den där attgöra-listan stå oskriven ett tag och låta attgöra-punkter komma utav sig själva.
Jag har kommit till en punkt, eller snarare ett konstaterande där jag konstaterar att om jag ska må bra måste jag avvika lite från allt tänkande och planerande.
Desto mer tiden går desto mindre blir det kvar att tänka. Tänk inte, bara gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar